Robinson liv

Koh Kood, Neverland Beach Resort

Dag: 37 av 120

Vi har försökt att gissa oss till vad som skulle var det bästa för Lukas och Leo redan när vi planerade vår resa, därför har vi planerat att stanna lite längre vid samma ställe innan vi reser vidare. Vi får på det viset några extra dagar på oss att smälta de nya intrycken innan det är dags att resa vidare mot nästa mål. Men det är först nu efter några veckor på resande fot som vi börjar se och känna av hur Lukas och Leo på allvar reagerar på miljöombyten. Båda barnen tycker att det är roligt att komma till nya platser och de börjar genast utforska och undersöka den nya omgivningen var och en på sitt sätt. Lukas gör det genom att med full fart lära känna den nya miljön, han blir ofta som uppslukad av sin upptäckarglädje och om vi försöker styra eller nå honom i detta så blir han väldigt frustrerad. Ena stunden är Lukas modig och då struntar han helt i var Linus och jag är, eller vad vi säger och i andra stunden liten och osäker då ska vi finnas nära och behovet att få odelad uppmärksamhet för alla frågor är stort. Leo däremot är som en skugga på Lukas han är ständigt i storebrors hälar, tillsammans springer de från en ny spännande sak till nästa. Tillsammans är de varandras trygghet, för det är tryggt att ha sin lillebror precis bakom ryggen, likastor trygghet är det att ha sin storebror tätt framför sig, och blir spänning för stor så är det lätt att göra en helomvändning och lägga sig tätt efter lillebror, vilket gör att Lukas men en stödjande hand kan få Leo att fortsätta i samma fart framåt.

Vad vi kan se med Leo är att han sover dåligt när det har varit mycket som har hänt runt om kring oss. Precis en sådan natt hade vi natten till idag, Leo vaknade mycket ledsen strax före tre på natten och genom all gråt säger han – jag vill hem, mamma. Med värkande mammahjärta ställer jag mig själv en ärlig fråga – vems behov är det egentligen vi tillgodoser när vi bestämde att göra den här resan? I en bungalow med väggar av bambu så är det svårt att inte bli stressad när ens barn vaknar och är ledsen, eftersom allt hörs. Efter mycket hyssjande och vaggande med Leo i famnen så insåg jag att det inte fanns mycket mer att göra än att ta fram datorn så att vi kunde titta på ”Långa farbrorn och lilla Anna” snart tystnade Leo och vi satt tillsammans i nattmörkret och tittade på film på lägsta nivå. Efter många och långa ledsna minuter så lyckades vi framåt morgonkvisten somna om igen och när vi vaknade framåt nio, då sken solen, fåglarna kvittrade och en mycket glad Leo sprang framför mig på vägen till frukosten. Idag fick barnen bestämma tempot och det blev några timmar på den underbara stranden. Lukas byggde sandslott med både kropp och själ och Leo testade tillsammans med Linus sin nya mask och snorkel.