Nu har vi blivit med thaivolvo

Mae Phim, Bali Residence

Väder: 35C och sol

Dag: 3 av 120

 

En dag innan vi lämnade Sverige fick Lukas en röd liten blåsa på ovansidan av handleden, och på avresedagen kunde vi tydligt se att det såg ut som en liten svinkoppa. Ingen anledning till panik eftersom det bästa botmedlet är tvål och vatten och god hygien när det kommer till textilier, och eftersom vi hade hyrt ett hus med tvättmaskin var jag säker på att det inte skulle bli några som helst problem. Redan första dagen i Thailand hade koppan torkat och vi trodde lättat att det var över. Men nu på morgonen vaknade Lukas med en ny liten koppa uppe vid armbågen, och så här på andra sidan jordklotet tog jag inte detta med samma ro som hemma.

Vi håller nu Lukas bort från bad eftersom vi inte vill att pensionärskolonin ska drabbas av en våg av smittkoppor, vilket skapar en hel del bekymmer eftersom en fyraåring inte riktigt delar samma åsikter gällande smittskydd. Lukas och Linus har därför roat sig med att upptäcka Mae Phim och dess omgivningar på moped, medan jag och Leo plaskade i poolen. Eftersom det är betydligt varmare här än i Sverige resulterade detta i att Lukas nu har fått värmeutslag i ansiktet. Jag hoppas verkligen att det är värmeutslag och inte är en början på en svinkoppsinvasion i ansiktet. Jag känner att jag har bristande kunskaper på området och efter att ha googlat svinkoppor både i text och bild så kan man lugnt påstå att jag inte känner mig helt till freds med dom där jävla svinkopporna.

Så när familjeåket "thaivolvon" anlände en dag tidigare än beräknat så tog vi svängen ner till byn för att se om apoteket eller i bästa fall vårdcentralen var öppen, men det var stängt. Kanske lika bra det eftersom jag misstänker att vi bara skulle fått rådet att vi skulle ta det hela med ro och fortsätta att tvätta med tvål och vatten. Familjeåket var mycket uppskattat hos alla i familjen, Leo tycket att det var hel festligt att susa fram i sidovagnen så festligt att han var fast beslutsam om att han ”kan själv” sitta i ett hörn och hålla i sig och att det var helt otänkbart att sitta i mammas trygga famn. Dessutom insåg jag snabbt att min inre sinnesbild av att sakta och lugnt ”puttra” fram genom det thailändska landskapet inte alls stämde överens med Linus ide om hur man ska framföra detta fordon. Eftersom jag nog var den ända i familjen som ville ”puttra” fram insåg jag snabbt att om det ska ”puttras” så är det jag som måste köra, så nu är det bara att spotta i nävarna och hoppa upp i sadeln.